|
Innovation
|
Det är inte i första hand marknadskrafter eller kapital eller entreprenöriella företag eller genier som skapar innovation och framsteg. Nyckeln är snarare speciella former av möten mellan kunskapsvärldar. Det hävdas i en ny bok skriven av 15 forskare och experter som representerar vitt skilda ämnesområden. Tankar
om samhällets utveckling Men det finns något annat som kännetecknade Europa, vilket professor Sven Tägil och andra har visat: Kombinationen av å ena sidan stor mångfald när det gäller forskning, språk, religioner, stater, industriell specialisering m.m. och å andra sidan goda kommunikationsleder (floder, vägar och järnvägar). Nästan alla viktiga städer är lokaliserade vid floder och ofta i knutpunkten mellan olika kommunikationsleder. "Mötesstaden Örebro" är ett exempel. Den Europeiska filosofin spreds senare till USA, Canada, Australien och Nya Zeeland.
Europa präglades av mångfald men också av ett flodsystem som möjliggjorde kontakter. Bilden visar floden Aare som slingrar sig runt, igenom och förbi Bern. Var det just mångfald och möten som skapade Europa? Foto: C. Frankelius Barack Obama var inne på ett liknande tankegångar i sitt installationstal: "För vi vet att vårt lapptäcke till arv är en styrka, inte en svaghet. Vi är en nation som består av kristna och muslimer, judar och hinduer och icketroende. Vi har formats av varje språk och kultur från världens alla hörn." Studier de senaste åren har indikerat att möten och mötesarenor spelar stor roll för att åstadkomma innovationer och utveckling. Inom den akademiska världen finns exempelvis en diskussion om mötet mellan olika vetenskapliga discipliner. När tre stora vetenskapsakademier, däribland National Academy of Sciences, år 2005 i boken "Facilitating Interdisciplinary Research" slog fast att tvärvetenskapliga strategier var mer framgångsrika än disciplinära, fick det eko i många länders forskningspolitik. En annan diskussion gäller samverkan mellan högskola och omvärlden. En falang i debatten talar om behovet att ”värna den fria forskningen” och den är kritisk mot att företag interagerar med akademin eftersom de ju kan påverka forskningen. Andra ser värdet av detta och pekar på att många företag borde kunna vara inspirerande samverkanspartner för universiteten. IBM har fler nobelpris än de flesta forskningsmiljöer och många universitet skulle kunna ha glädje av att samverka med IBM. För universiteten innebär det senare perspektivet alltså att samverkan med andra kan vara en lämplig väg inte bara för att "få ut sin forskning" eller att "få in pengar" utan kanske framförallt för att stärka den egna forskningen.
Framsidan visar världsutställningen i London som öppnades 1 maj 1851. Om
boken Men, skriver författarna, "vår uppfattning är också att det stora flertalet av alla möten inte leder vidare utan många gånger är resursslöseri. Det är alltså bara vissa möten och mötesarenor som vi antar vara bärare av den positiva energin." Ett antal framgångsfaktorer har identifierats för att få till önskvärda processer genom rätt mötesstrategier. En framgångsfaktor är att s.k. tredjepartaktörer lägger tid och pengar på att få till stånd vad författarna kallar väggöppning. Det handlar bland annat om att med sofistikerade informationssökningsmetoder identifiera aktörer med kompletterande kompetenser. Sedan ser de till att de identifierade aktörerna får kunskap om varandra genom företrädesvis personligt sammanträffande. Ett annat knep är att skapa något de kallar gynnsamma aktivitoper. Det innebär att komponera en gynnsam miljö kring möten. En sådan miljö har egenskapen att den bryter ner hämmande värderingar och förutfattade meningar om varandras kunskapsvärldar. En aktivitop skapas genom allt från val av konferensanläggning eller restaurang till strukturerade interaktionsmetoder (en av författarna är specialist på gruppsykologiska processer). Ett tredje knep är att iscensätta tävlingar eller öppna konkurrenssituationer, så att vinnarlusten tvingar fram samverkan mellan personer tillhörande olika kompetensområden. Så gjordes i Florens under 1400-talet och så försöker Vinnova och andra göra idag genom tilldelning av medel via utlysningar. Författarna understryker att möten, som de definierar dem, inte primärt avser hastiga eller tillfälliga möten av typen när Assar Gabrielsson mötte Gustaf Larsson på ett konditori i Stockholm, vilket ledde till idén att starta Volvo. Med möten avses snarare mer utdragna processer som gör att två aktörer utvecklas från ett läge utan kännedom om varandra till ett läge där deras samproduktion är i full kraft. När det gäller Larsson och Gabrielsson hade de mötts flera gånger före konditoriet. Under det mötet bestämde de också ytterligare ett möte i form av en kräftmåltid på restaurang Sturehof. Det var genom en serie möten som idén om Volvo formades till ett genomtänkt koncept som också genomfördes. Upprinnelsen till boken var ett seminarium i Sigtuna 2004, arrangerat av Olle Vogel och medarbetare på KK-stiftelsen, och där bl.a. Vinnova och Stiftelsen Strategisk forskning medverkade. Seminariet ledde till initiering av forskningsprojektet ”Värdeskapande möten”. Flera forskare kom att involveras i projektet som leddes av Per Frankelius, docent vid Örebro universitet. Syftet med forskningsinitiativet var att studera hur olika typer av möten kan stimulera till innovation och andra framsteg. För att svara på frågorna gjordes nedslag i forskningslitteraturen och ett antal fallstudier. Fallen handlade om framstegsprocesser där möten varit medlet. Bland dem finns Florensdomens uppförande, CERN, University of Warwick, nationella program i mångmiljonklassen som Tekniq och Meny liksom utvecklingen av Business Lab i samspel med Högskolan i Jönköping. Men några fallstudier handlade om mötesarenor i sig själva. Exempel är översättningsskolorna i Toledo och Solvaykonferenserna. Även upplevelsearenan i Hultsfred studerades. Mässor och världsutställningar gavs en särskild belysning i projektet eftersom de historisk varit så viktiga för kunskapsspridning och inspiration. Delar av resultatet från forskningsprojektet presenteras nu alltså i bokform. De 15 författarna har olika vetenskapliga ämnestillhörigheter. Förutom akademiker medverkar också personer från praktikens värld. Bokprojektet är därför i sig självt ett exempel på hur mötet mellan kunskapsvärldar kan generera resultat.
Wien under förra sekelskiftet var en smältdegel av möten, vilket framgår av väggen på restaurang Griechenbeisl. Här möttes kompositörer som Beethoven, psykologer som Freud, filosofer som Wittgainstein och fysiker som Schrödinger. Foto: P. Frankelius. Bokens
författare Therese Sjölundh, VD i Science Park Jönköping, ordförande i Swedish Incubators & Science Parks Clas Wahlbin, professor i företagsekonomi, särskilt industriell marknadsföring, vid Internationella Handelshögskolan, bakgrund som teknisk fysiker, rektor m.m. Margareta Stigson, platschef vid Sveriges Lantbruksuniversitet, tidigare statskonsulent med näringslivsfrågor och VD för ett samverkansbolag Mats Strandell, klinisk psykolog, expert på gruppsykologiska processer Olle Vogel, teknologie doktor, bakgrund inom atomfysik och forskningsfinansiering, programansvarig på KK-stiftelsen Göran Asplund, filosofie doktor, affärskulturexpert, jazzmusiker Ulla Eliasson, adjunkt i svenska, engelska och tyska, Florensexpert Johan Fridell, kommunikationsvetare med fokus utbildning, VD i Learning Objects Per Frankelius, docent vid Örebro universitet, omvärlds- och innovationsforskare Mikael Jansson, VD och grundare av Nordiska Undersökningsgruppen, specialist på mässor Detlef Quast, filosofie doktor i datorvetenskap och D.P. i kärnfysik, gästprofessor vid University of Applied Sciences, Nürnberg Erik Sunnert, controller på Söderhamns kommun, grundare av tidningen Entrepreneur Joakim Falkäng, civilekonom, expert på utbildningsfrågor, grundare av Learning Objects Magnus Ljung, statskonsulent i lantbruksrådgivning och forskare inom kommunikationsvetenskap, Sveriges Lantbruksuniversitet Bokfakta
|